FJS boosted by Midroc – VM 2012 i Frankrike: En återblick

Så stod vi på startlinjen. En befrielse av ca ett års inriktad träning och förberedelser mot VM.  En resa med förberedelser som inte har varit problemfritt. Som vanligt. Efter över 12 års tävlande har vi lärt oss att ingen väg till målet är rak. Vi var klara för start. Det sista problemet som uppstod i sluttampen av förberedelseskedet var att vi behövde hitta en ersättare för Emil på grund av sjukdom. Oavsett förutsättningar, eller förändrade förutsättningar, kunde vi bara fokusera på att ”göra så gott vi kan” utifrån det nya utgångsläget. Nu ville vi bara starta.

VM 2012 inleddes med en kort och intensiv prolog med ca 40 minuters orientering i byn L´Argentier, kvällen innan huvudstarten. Ett av syftena med prologen var att få en startspridning på lagen till den första sträckan som skulle ta oss upp i Ecrins nationalpark, på högre höjd och över glaciärer. Vi gjorde ett säkert lopp utan några väsentliga misstag och fick gå ut som 10:e startande lag av ca 75 på morgonen, fem minuter efter det första laget.

Det som skulle vara unikt för detta VM var att vi skulle få all kartinformation längs med banan. Innan starten hade vi endast en översikt. Vid huvudstarten kl 6 på lördagsmorgonen fick vi ny information om förändrad bansträckning. Enligt sträckinstruktionen blev den första sträckan halverad, på grund av hårda vindar. Den nya första sträckan oss upp på ca 3.400m höjd och över glaciär. Vi fick en fantastisk morgon och förmiddag med strålande väder och oväntat milda vindar (vindstilla). Efter den halverade förstasträckan fick vi åter igen ny information. Vi skulle nu ut på en extrainsatt trekking-/löpsträcka som kompenserade avkortningen av förstasträckan.  Flera lag hade gjort valet att endast ta med sig stegjärnsfasta kängor till förstasträckan.

Stämningen vid växlingsplatsen utvecklades intressant när halvdesperata multisportare försökte köpa lättare och smidigare skor inför den andra sträckan av publik och campinggäster.

Det var redan nu som många seriösa fotproblem startade för lagen.

När vi fick banöversikten innan start insåg vi snabbt att så kallade ”darkzones” på paddelsträckorna skulle riskera stoppa många lag under den andra tävlingsnatten och dela täten. Endast de snabbaste lagen skulle hinna förbi sträckan, vilket innebär att de skulle få timmar av försprång. Det var bara att ligga på från start för att vara på rätt sida av det bedömda nålsögat. Darkzones innebär att sträckorna inte får genomföras i mörker. Lag på eller innan sträckan måste förbli stilla och invänta morgonljuset för att fortsätta, pga säkerhetsskäl vid exempelvis forspaddlingar och moment som kräver dagsljus.

Vi anlände till Forspaddlingssträckan med stort F under eftermiddagen och kände att vi hade en begränsad tid för sträckan innan mörkrets infall. Innan tävlingen hade vi fått information om att forsarna skulle vara klass 4 (på en 5-gradig skala). Det innebär att forsen omfattar;

”svåra manövrar, måttliga fall och forstrappor, stor risk att personer faller ur och måttlig risk att båten fastnar i vals, passager och andra svårigheter kan förekomma, risk för skador på den som simmar och att det kan vara svårt att komma iland.”

Vi kan skriva under på att forsen uppfyllde kriterierna för att graderas klass 4. Kampen genom forsen klarade vi med sex minuters marginal från att fastna i darkzone! Det var med belåtenhet vi nådde sträckans mål med alla lagmedlemmar och utrustning i behåll. Om vi skulle påstå att vi hade kontroll under sträckan skulle vi ljuga. Forsränningen var på ren svenska skitfarlig. Vi kunde nu ta in framförliggande lag som låg stilla i darkzone på efterkommande kajakpaddlingssträcka och hade nu åter en top-tio placering i ett grepp.

Vi brukar alltid vara mentalt beredda på att hantera minst tre stora problem under våra tävlingar. Allt från skador, infektioner, utrustningshaverier etc. I vår sport kommer problem alltid att uppstå, det handlar mest om hur bra de kan hanteras av lagen. Tävlingen stora haveri för oss var att vi smashade en kajak på en av forskajaksträckorna. Vi försökte oss på en lagning som visade sig inte hålla. Lyckligtvis nog var den senaste kontrollen inom löpavstånd där vi kunde plocka upp en reservkajak. Med över två timmars förlust kunde vi fortsätta. 

Om de första två dygnen av tävlingen spenderades till övervägande del på fötter och en mindre del på/i vatten så kom de längre cykelsträckorna från och med det tredje tävlingsdygnet. Raid in France som organisationsvärd för VM är kända för tekniska cykelsträckor. Banan bjöd verkligen på cyklingar i världsklass. Otroliga singeltracks, sagolikt bra downhill och fina klättringar… om man hade varit utvilad, utan ryggsäck och i dagsljus. De smala stigarna på bergssluttningarna med vägg på ena sidan och stup på andra i mörkret blev vidriga. När sömnmonstren kom jagandes blev det ännu värre.

Andra sträckor vi kommer att minnas var en över två timmar lång canyoneering med otaliga polhopp, naturliga ruschkanor och repelleringar bland kalkstensformationer. Vi genomförde sträckan på natten vilket verkligen förstärkte upplevelsen.

Under de sista dygnen kan mycket ske. De lag som klarar av att hålla tempot och skärpan uppe kan göra mirakel. Något vi själva visade på VM 2011 på Tasmanien där vi under de sista två dygnen avancerade från 18:e till 6:e plats. Detta ville vi repetera. Under den näst sista tävlingsnatten valde vi taktiskt att sova på banan och inte i växlingsplats. Oftast är det effektivare (mindre störande moment, prylar och folk runt omkring) samt att vi ville sova under natten när vi behövde det som mest. Vi chansade på en ensam gård på en sydsluttning. Sydsluttningarna var uppvärmda från dagens soltimmar och vi hittade ett gammalt hönshus i soluppvärmd sten. Vi sov som gudar… i två timmar, sen var det framåt igen.

Vi var framme tidigt vid växlingen, innan solens uppgång. Vi hade tappat tre placeringar på vårt sovstopp och låg nu på 13:e plats. Men där låg flera lag, utslagna och sovandes. Vi växlade ut direkt och avancerade fyra placeringar. I gryningen gav vi oss ut på den sista rejäla trekkingen genom nationalparken Mercantour. En magiskt fin sträcka och över de sista bergspassen kunde vi skymta medelhavskusten i horisonten. Vi höll bra flyt och fart. Vi avancerade och gick om lag. Det kändes bra.

Den sista långa sträckan in mot mål skulle ta oss med cykel över de sista bergen ner till Rivieran och Medelhavet. Vindarna var varmare. Sträckan framför oss skulle ta oss hela natten och planen var att nu forcera hela vägen in i mål. Vi ville ta fler platser.

Sträckan var både cykelteknisk och navigationssvår.
Att läsa rätt stigar efter kartan var fel taktik. Vi prövade och missarna var ett faktum. Tiden rann ur händerna på oss. Sömnmonstren kom jagandes. Dröm i vaket tillstånd (hallucinationer) och ofrivilliga insomningar drabbade laget. Det var betydligt mindre vatten i terrängen nu än tidigare och vi hade bara en flaska var under hela natten. Musklerna och huvudet skrek vätskebrist.

Vi satte av på en stig mot nästa kontroll som stämde bra med kartan. Stigen vek av och började gå i fel riktning. Vi tvingas vända och börja om. Ytterligare 25 minuters tapp. Vi blev upphunna av det Spanska laget Columbia. Vi ville inte bjuda på minuterna och visa rätt väg så vi lät dem passera och fortsätta in på fel stig som vi tidigare vänt på. Vi la oss ner och fick 25 minuters välbehövlig sömn tills de kom tillbaka. Upp igen. Fortsätt.

Vandringsskyltarna var nyckeln till framgång. Ingen idé att läsa detaljer på kartan. Det var bara att leta upp geografiska namn och följa vandringsskyltarna, hur fel än stigarna kändes. Det var metoden att komma rätt. Johan som bränt av hela sitt ordförråd på dåliga ord under natten började få navigationsflyt igen.

Framåt gryningen anlände vi till den sista växlingen vid medelhavets sluttning ovanför Cap Martin. Spanjorerna hade varit snabbare. När vi kom in i växlingen var de på väg ut. De verkade stressade men hyfsat pigga. Framför oss hade vi tre kilometer löpning ner till kajakerna vid stranden för att sedan paddla fem kilometer till mål. Vi var tvungna att packa ner cyklarna i deras transportlådor vid växlingen och vi lämnade växlingsplatsen 25 minuter senare.

På väg ner mot stranden skulle vi ta två kontroller markerade på en tämligen stilistisk turistkarta i Skara Sommarland-stuk. Det slutade med rutsök i gränderna på sluttningen. När vi väl kommer ner till stranden såg vi inte skymten av Spanjorerna. De var nu långt före och vi imponerades av deras snabbhet. I lugnt tempo paddlade vi de sista fem kilometrarna till mål i morgonsolen. Vid mållinjen blev vi till slut 7:a! Spanjorerna hade stressat sprungit raka vägen ner till stranden, utan koll på Skara Sommarland-kartan. De hade helt enkelt missat två kontroller och blev tvingade att vända vid mållinjen för att bli godkända. Det är inte över förrän det är över!

Taggar: , , ,
Publicerad i VM

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Om bloggen

Midroc sponsrar i år multisportlaget FJS. Laget har tränat och tävlat sedan 2000, och bildades av reservofficerare på Arméns Fallskärmsjägarskola i Karlsborg. Multisport, eller Adventure Racing, är en komplex idrott med många avgörande faktorer för att få till en bra lagprestation i extrema förhållanden. Vi på Midroc ser fram emot att få vara en del i denna spännande satsning!

Här i bloggen rapporterar laget inför, under och efter sommarens tävlingar.

Mer om FJS Boosted by Midroc på www.fjs.se

Senaste kommentarer
Kategorier